Erfarenhet är den mest eftersökta kvalifikationen när man söker jobb på landets krogar idag. Man vill ha stabilitet och rutiner i sitt kök. Kriterier som lojalitet, grundläggande kulinariska färdigheter och ett högt arbetstempo under hög belastning värderas också högt. Därtill ska man vara noggrann, ekonomisk och medveten om hållbar utveckling och trender.

Det är sannerligen inga små krav för en nyligen utexaminerad kock. Flexibiliteten man har som ung och oftast ensamstående blir det enda man kan förhandla med. Har man dessutom ambitioner så blir steget från att vara stjärna i restaurangskolan till lökskalare på krogen obehaglig stort. Lågan släcks snabbare än mjölken kokar över.

”Vi behöver unga kockar som vet vad som väntar dem”

Praktisk erfarenhet och lärande av upplevelser är bägge fundamentala verktyg för att bli just erfaren. Om branschens behov är erfarna kockar så borde utbildningens fokus rimligen bestå av dessa. Vilken verklighet förbereder vi våra lärlingar på om de utbildas till mediala tävlingskockar? Vem ger eleverna en andra chans om den första inneburit att de faktiskt var tvungna att arbeta för sitt uppehälle mellan alla provfilmningar och matolympiader?

Vi behöver unga kockar som vet vad som väntar dem. Som ser tufft arbete med långa och kompromisslösa timmar men som trots det gillar läget och anammar livsstilen som följer med yrket. Vi behöver hantverkare som kan råvarans ursprung och som kan bedöma dess kvalitet.

Vi behöver kommande generationer som sätter en kalvsky enligt konstens alla regler! Vi behöver ungdomar som vet vem Tore Wretman var och som aldrig skulle vanhedra honom med pepparrot i Toast Skagen! Morgondagens kockar ska ha sett en färsk abborre sprattla på durken och de ska veta att Karl-Johan är en stensopp, inte ett pulver i en burk!

Lyckan är elever som doftar och smakar på de första primörerna innan de penslar gelatin på dem. Då visar de att alla sinnen är med och att de är mottagliga för sitt livs resa. Nämligen kockyrket!

 

 

 

Daniel Norlander